Generationsskiften.
När stordatorn fick konkurrens av minidatorn, på 1980-talet, skapades tittfönster från minidatorn in i stordatorn. Tittfönstren kallades terminalemulatorer. Från en terminal knuten till minidatorn kunde en stordatorterminal emuleras, vilket fick stordatorn att tro att det var en vanlig stordatorterminal som var ansluten. Virtuellt skulle vi kunna kalla det med dagens språkbruk. Det var alltså den efterföljande generation som tittade in i den föregående generationen.
När det blev dags för minidatorn att tacka för sig i samband med PCn’s inträde på 1990-talets början skapades nya tittfönster. Denna gång var det PC’n som skulle titta in i minidatorn, varför terminalemulatorer för asynkrona terminaler skapades, vilket fick minidatorn att tro att det var en gammal dum asynkron terminal som var ansluten. Virtuellt igen. Den efterföljande generationen tittar in i den förra, igen.
Så är vi framme vid nästa generation som ska titta in i den förra. Det är smartphone-generationen med plattor som ska titta in i PC-generationen. Skillnaden denna gång jämfört med föregående skiften är att vi har väl utbyggda nätverk samt att enheterna blivit mobila och miniatyriserade. Det första tittfönstret blir den tunna klienten, eller terminalserver-klienten som den ofta kallas, i form av en app. Den efterföljande smartphonegenerationen kan då titta in i den föregående PC-generationen.
Men inte nog med det.
Företaget Canonical, med sitt Ubuntu, har gjort ett annat slags tittfönster, med en enhet som är en smartphone i första hand, och som med sig, i sig, har en PC med
skrivbord och Office-paket, som gör telefonen till en PC när man placerar smartphone i en dockningsstation. Allt är virtuellt, inbyggt i den nya enheten. Det blir den nya generationen som tittar in den förra, ännu en gång, på ett nytt sätt.
Genomgående genom historien är det den nya generationen som tittar in i den föregående. Inte tvärtom.